...ser det ut så här i min trädgård och just nu blev det visst ett litet blogginlägg. Det betyder inte automatiskt att jag är tillbaka i bloggvärlden. Vi får se. Om lusten finns kvar. Just i dag kliade det lite i fingrarna både att ta fram kameran och att göra ett inlägg. Om inte annat för att uppdatera mig själv hur det egentligen ser ut i min trädgård i mitten av februari.
Det känns inte som februari. Men en timme innan bilderna togs snöade det stora tussar som tack och lov smälte så fort de tog mark. Gräsmattan är grön, till skillnad från förra året vid samma tid. Jag håller tummarna att kylan håller sig borta. Det är i vilket fall som helst inget jag kan påverka. Det blir som det blir helt enkelt.
Avenbokshäcken har kvar sina bruna löv, annars är det rätt så kalt på träd och buskar.
Jag klippte ner en del perenner i höstas, så klart! Jag har väl aldrig kunnat vänta till att vårstäda trädgården även om jag vet att det troligtvis är det bästa. Mina gräs har jag dock inte klippt ner. De riskerar att ruttna då om jag har förstått det rätt. Men snart sitter det nog en sekatör i dem också.
Lykkefund i sin bur. Ullungrönnen som jag tycker har stått helt still i växten trots att jag har haft den i tre år. Jag vet att den är en slow starter, men såå långsam...
Jag längtar efter min äng, som så mycket annat. Hur blir den i år jämfört med förra året? Mina rosor, hur har de klarat sig efter vintern? Det är för tidigt att säga. De hade skjutit rejäla skott redan i december och sedan kom det trots allt lite kyla, så jag vet faktiskt inte.
Som en vårsol i en trött rabatt! Julrosen förefaller helt obekymrad över att den blev snötäckt under en period. Jag har några stycken, men den här är helt klart den finaste. Några ser rätt ynkliga ut men jag vet att det kan ta sin tid innan de helt har etablerat sig på sin plats. Sedan trivs de såklart olika bra på olika platser i trädgården.
Min stenö. Lite pynt har fått stå framme, annat får bo i garaget under vintern.
Det känns inte helt frestande ännu att ta sig en tupplur i trädgården. Men snart...
Jag längtar efter att kunna släpa fram alla trädgårdsmöbler. Och att få härja runt lite med högtryckstvätten. Tänk att man kan längta efter en blöt, högljudd högtryckstvätt...
Ja, rosenbågen är ny. Inte på ett frivilligt sätt utan på grund av stormen Simone. Hon härjade i stort sett som Gudrun, så där så man mest satt inne och höll tummarna att något skulle stå kvar när man tittade ut dagen efter.
Maken insåg att enda sättet att få frun glad igen var att någon kväll efter Simone ge sig ut med bygglampa och brädor efter en lång arbetsdag och sedan försöka få till en rosenbåge under den stora klätterrosen, som tillfälligt stöttades upp med ett antal stolar under sig.
Jag tror att den har klarat sig väldigt bra faktisk. Nu blev det en fastgjuten ställning i trä i stället för den svetsade i järn. Jag håller tummarna för att den ska stå kvar i många år. Jag kommer också att vara lite mer förutseende inför nästa storm och faktiskt tjudra fast bågen med rep.
Framsidan. Trots eftermiddagssol och en ledig stol håller jag mig helst rörlig i trädgården just nu för att hålla värmen.
Egentligen har jag inte så mycket att göra i trädgården ännu. Mer än att drömma. Om lökar som ska komma upp, om sommarens prunkande rabatter, om barfotafötter i varmt gräs, om en kopp te på altanen. Och så klart om önskade projekt. För ja, de finns väl alltid. Och de drömmarna går ju inte över så länge projekten finns kvar. Jag trivs i mina drömmar men eftersom jag är en otålig själ håller jag också tummarna att mina drömmar går i uppfyllelse. Någon gång.
